Början på slutet - tack!
Jag har nu i tre minuter suttit och funderat på hur jag ska inleda detta inlägg. jag vill egentligen bara säga tack till er alla som varit med och följt min resa och intresserat er för den, resten av historien vet ni ju, så någon vidare sammanfattning behövs ju inte. Men just nu, när jag återigen är på svensk mark, så känns Australien som en dröm, en parantes, en film. Som gick på snabbspolning. Så mycket nya intryck, människor och upplevelser. Och så kommer man hem och folk frågar hur det var i Australien och jag säger ”det var jättebra”. Jaha. Ja, det var det ju. Men jag kan inte berätta om Australien på ett rättvist sätt, jag kan inte förklara min utbytestermin och allt jag upplevde där, lärde mig och hur det halvåret förändrade mig. "Jag vill höra allt" är en kommentar jag får från de flesta, men det går inte att sammanfatta fem månader, det går inte att berätta hur jag kände i vissa situationer, det går inte att återberätta minnen där ni inte varit med. Resan står för sig själv, jag kan säga att jag haft en fantastisk termin, att jag mött roliga och härliga människor, att jag lärt mig mycket studiemässigt, att mina resor utöver varit häftiga, men jag kan inte berätta allt. Det är charmen i det hela, hur upplevelser stannar hos en själv, och alltid är en del av den man är och blev.
Jag har inte hunnit känna efter hur det är att vara hemma, jag har varit sjuk sedan hemkomst den 27e december, rätt trist faktiskt då det varken blev födelsedagsfirande eller nyårsfirande för mig... eller någon hemkomstfirande i övrigt. Jag har dock hunnit reflektera mycket över min termin, och det känns som en annan tid och inte sådär nyligen som den är. Det är konsitgt ändå. Det är konstigt att tänka att det vi hade tillsammans aldrig kommer igen. Att vi som umgicks därborta aldrig igen kommer att ses på samma plats för en utekväll tillsammans, att vi troligen aldrig kommer att ses alla tillsammans igen. Kanske om någon blir sådr fruktansvärt rik så man kan samla alla på ett plan och åka tillbaka till Perth och bara hänga en dag... men det känns ju troligt. Tiden är förbi, det är svårt att ta in, än svårare att förstå att jag är hemma.
Jag checkar därför ut, för det är inte mycket kvar att säga. Australien-kapitlet är avslutat, men alltid med mig i minnet. Som en god vän sa till mig för ett par månader sedan, och som jag vill avsluta denna resa med, är: "You will never be completely at home again, because part of your heart always will be elsewhere. Thats the price you pay for the richness of loving and knowing people in more than one place". Så sant som hon sa det, är det så jag känner. Fröken Globetrotter signar ut och tackar för sig, och tackar er för denna resa.
x