Vårt liv, tillsammans.
Det är tydligen när man går hem själv en sommarkväll, tittar upp mot takåsarna, varm vind sveper förbi, solens sista strålar nuddar vid kinden och man stannar upp, som man kan förstå, hur mycket allt det här betyder. Hur Jönköping lyckades förtrolla mig och föra samman mig med jordens vackraste människor.
Igår avslutade jag termin fyra på min utbildning. För ett år sedan minns jag hur jag förundrades över att tiden gått så snabbt mitt första år. Idag påminns jag igen, två år har passerat, mer än halva min utbildning är klar. Om ett år tar jag min examen. Ett år. Det klingar fint, men skrämmer mig samtidigt. Hur kan tiden gå så fort? Jag minns hur mina faddrar på min inspark sa det, håll i hatten, snart är ni nyexaminerade. Jag förstår vad dom menade idag. Detta terminavslut är speciellt. Jag kommer inte tillbaka i höst. Idag spenderar jag och mina vänner våran sista dag tillsammans på minst 8 månader, och i vissa fall upp till 1 år. Denna veckan har det inneburit många farväl. Jag tror inte jag är särskilt bra på sånt. Jag stänger av alla känslor. Skjuter bort, skjuter fram. Men idag insåg jag, tog tag i känslan, och förstod. Idag är vår sista dag. Att jag åker till Aussie om dryga månaden, den insikten är fortfarande långt borta.
Jag har aldrig älskat Jönköping så mycket som jag gjort de senaste tre veckorna. Den ständiga närvaron av uppskattning till allt runt omrking mig. Jag tror det var viktigt för mig att komma bort från Jönköping i tre månader, för att inse hur fint det vi har i Jönköping är. Jag har tänkt tanken på vilken tur jag haft som träffat så otroligt fina människor på en och samma plats, är det ens möjligt? Jag har få, väldigt få, gånger stött ihop med någon som jag inte kommer överens med. Jag har tytt mig till människor som låtit mig växa med mig själv, vars instinkter jag delat, människor som ifrågasatt och utmanat mig, peppat och stöttat. Som har gjort mig till den jag är idag. Vi har delat både motgångar och medgångar, skratt och tårar. Vi har sviktit varandra, sårat varandra men dubbelt upp har vi alltid funnits där för varandra, peppat och hållt varandras händer. Some people come in to our lifes, leave footprints on our hearts and we are never the same. Den kärleken som finns i denna stad, har jag aldrig funnit någonannanstans. Detta band är obrytbart. Ingen nämnd, ingen glömd. Men oavsett, kommunikatör, lärare, hälsoit, ekonom eller teknikare - ni har alla lämnat ett fotspår. Tack!
Samtidigt som jag känner den här känslan av tacksamhet och kärlek, så finner jag lugnet och har även insett att jag är rätt så färdig med det här. Det känns som en fin tid att lämna i. På topp. Jag har fått uppleva studentlivet, det var mitt enda krav när jag kom hit, och jönköpings studentliv är fantastiskt. Jag har engagerat mig både inom och utanför skolans väggar. Inom nämnd och utskott. Ett utmärkt exempel på hur det är att vara kår-aktiv. Jag har engagerat mig för klassens bästa, som klassmamma extra allt, jag har fört viktiga frågor i nämnden och klubbat igenom en del, jag har välkomnats in i Blue Crew som deras Ernst, decofixarn med vipkortet på K-rauta. I BC har vi tillsammans ordnat hejdundrade fester för våra medstudenter, en otroligt lyckad inspark, roliga förfester, vilda efterfester. Vi har slitit på Akademien i sommarnattens hetta och vindernattens köld, med ett ständigt leende på läpparna. Det har stundtals varit slitsamt, men vägt upp när studenternas leenden nått över våra förväntningar. Jag har sett bc-generationer gått av, och generationer kommit in. Jag har själv slutit mig till en generation som festats ut, som gått ur tid, och lämnat över staffettpinnen. Genom mitt deltagande i BC har jag växt otroligt mycket i mig själv. Jag har skapat nya band med människor från alla fackhögskolor, fått chansen att träffa otroligt mycket fina människor, vänner för livet. Tack, än en gång!
I onsdags tog många vänner examen. Det var lycka att se dem tillsammans. En vän sa till mig att hon aldrig trott och kunnat förstå hur mycket allt det här, som vi har i Jönköping, skulle betyda för henne. Hur hon träffat världens bästa vänner, och känslan av att inte vilja att resan ska ta slut. Att vara på kåren den kvällen var magiskt, alla var glada, det kramades och skrattades. Ett rikitgt fint avslut!
Min resa är ännu inte över. 363 dagar kvar till examen. Och däremellan en härlig sommar, en resa till NYC, en hösstermin som utbytesstudent i Perth, en jul och ett nyårsfirande i Sydney, en semester till NZ, eventuellt en skidweekend till Idre, en vårtermin i Jönköping, en c-uppsats och förhoppningsvis halvtidspraktik i Stockholm. En bra sammanfattning på ett hejdundrade år, 363 dagar.Ni är välkomna att följa mig dessa 363 dagar, på resan mot min kandidatexamen.
Jag lyfter mitt glas, skålar in sommaren, och tackar för det otroligt fina liv som jag får leva.
SKÅL!
