DOWN UNDER

Jag är fullt säker på att alla ni som läser detta, någon gång undrat, vart f*n tog tiden vägen? Och det gör även jag, än en gång, idag. När jag öppnar min kalender och kollar på de månader som gått, så ser det så kort ut, augusti, september, oktober - det är inte jättelång tid? Men tid fylld med upplevelser, som fått mig att känna att denna resa redan varat i en evighet. Dock kan jag vissa dagar även titta tillbaka och känna att jag inte gjort någonting, och att det är så otroligt mycket som jag har kvar att göra. 

 

Efter Bali resan var det svårt att komma tillbaka till vardagen. I tre veckor hade jag en otrolig svacka, där jag ifrågasatte allt jag gjorde. Där ingenting var kul. Där dagarna bara flöt in i varandra. Där frånvaron av att leva i nuet var stark, Honeymoon-fasen var över och all glädje över att vara i Australien och leva min dröm som bortblåst. Jag levde mer hemma i Sverige än här, kontrollerade vartenda lilla steg mina vänner och familj tog, och var livrädd för allt som förändrades medan jag var borta. En hemlängtan jag aldrig känt förut på mina äventyr i fjärran land. Jag kände att jag bara hade så ytliga relationer här, att jag saknade människor som förstod mig, och visste vem jag verkligen var. Jag kände att jag bara umgicks med svenskar i vardagen, det passade inte in i min förväntade världsbild av att jag efter min hemkomst skulle ha knutit kontakter över hela världen. Svenskar kan man umgås med i Sverige. Är dock evigt tacksam för den relationen jag knytit med svenska Viktoria, ett fint stöd och ett otroligt härligt sällskap i detta äventyr, och även de andra härliga svenskorna. Men ni vet hur jag är, intresserad av människor, deras världsbild, vad de vill göra och vad de tror på. Jag hade så svårt för de ytliga relationer jag skapade med resten. Efter en tids depp tog jag saker i egna händer, jag lunchade, drack vin, åkte på dagsutfluykter med människor jag intresserade mig av. Och de öppnade upp sig, berättade fantastiska historier om sig själva, och var intresserade av mig. Och det var en otrolig frihetskänsla. Jag vet inte om ni förstår hur jag menar, men jag var glad igen. Tänka sig hur mycket man kan påverkas av människor. Jag har bland annat funnit kärleken till Frankrike, landet jag alltid smyghatat pågrund av dess arroganta befolkning, i min relation med två underbara fransmänn. Tänka sig vilka dörrar som kan öppnas. 

 

Min australienska vardag börjar gå mot sitt slut. Det är alldeles för snart dags att packa väskorna. Med tre veckor kvar i Perth har jag börjat förstå vilken otrolig resa jag är med om. Vilka fina människor jag fått chansen att möta. Vilka härliga upplevelser vi haft tillsammans. Vilka minnen som alltid kommer leva inom mig. Om tre veckor är det som vi har och haft, aldrig mer detsamma igen. Det gör mig otroligt ledsen att tiden snart är kommen. En del av mig längtar otroligt mycket hem till Sverige, för första gången på väldigt länge efter att ha rest ut i fjärran land. En annan del av mig vill bara trycka på stopp-knappen så att jag kan stanna upp och notera allt som faktiskt händer. Dagarna går i ett, och de flyger verkligen förbi. Jag hinner inte med. Snälla stanna. 

 

Som nämnt i början finns det otroligt mycket som jag har kvar att göra. MEN jag tror att det alltid kommer kännas så. Jag kommer på mina vägar ständigt finna nya att vilja gå in på. På mina rundor på stan kommer jag ständigt finna nya smultronställen. Fyra månader är för kort tid, det är faktum. Vi skapade rutin, men vi hade mycket kvar att se. Det är charmigt i sig. En del av mitt hjärta kommer alltid att vara kvar här. 

 

De tre kommande veckorna är även de mest stressiga i skolan. Att hinna med allt är en konst. Men det går att kombinera skolan och roligheter, även om sömnen får ta mycket stryk. Men vad gör det om hundra år? No regrets. 

 

Vi hörs snart igen.

xo

 

Bjuder på fina bilder från min favorit stadsdel Fremantle (lokalt känt som Freo). En liten hamnstad, cirka en halvtimme från Perth City.