DOWN UNDER

Älskade läsare - jag är så lycklig för er nio som kikar in varje dag. Trots min bristfälliga uppdatering. Tack! 

Jag befinner mig just nu i Bolivia. Ett otroligt fint land där uråldriga traditioner fortfarande är en del av vardagen, där aymara kulturen är närvarande i allt och kvinnor med tjusiga kjolar och höga hattar i färgglada färger går omkring på gatorna. Där bergslandskapen är heliga och där man kan få höga böter om man förstör Moder Jord. La Paz är otroligt vackert. Byggnader täcker varenda bergssluttning och att staden bara har knappt en miljon invånare är svårt att tro när man kan se så otroligt många hus vart man än tittar. Jag föll för Bolivia redan 2011 när jag var här med några av mina vänner från Cusco. Vi hade en jättefin tid. Bolivia är dock otroligt fattigt, stöldrisken i La Paz är hög och gatubarnen många. Min förra resa hit blev en dyr en, vi blev rånade tre gånger på en vecka. Denna gång går jag överallt utan att bära något värdefullt på mig, tjuvarna är otroligt skickliga. Jag ser dock hellre staden med mina egna ögon än utifrån en kameralins, så det passar mig än bättre. 

 

Veckan har varit ganska lugn. Har skrivit en del på uppsatsen men har även varit med Svalorna Bolivia och de svenska tjejerna som arbetar här på några projekt uppe i el Alto där de jobbar i utkanten av La Paz. Min stora upplevelse, och anledningen till varför jag åkt till Bolivia, var när jag igår åkte ut till byn Chojnacollo och hälsade på mitt fadderbarn, som jag har genom barnrättsorganisationen Plan Sverige. Det var en dröm som gick i uppfyllelse, att efter 12 års brevskrivande, se varandra i ögonen.

 

Vi hade en otroligt fin dag tillsammans, jag var med en stund i skolan, vi åt lunch med hennes familj och vi hade presentöppning som om det vore julafton. Jag fick en otroligt fin awayo, som är en mantel däri kvinnorna bär sina saker/bebisar. Ett fint minne. Vi pratade om allt möjligt och familjen var så tacksam att jag kommit dit. Ester har alltid varit ensambarn då hennes mamma dog när hon var liten, det jag inte visste var att Esters far träffat en ny kvinna sedan några år tillbaka, och Ester nu hade två halvsyskon. Det var väldigt fint att träffa dem alla. Som att få ett syskon man aldrig träffat. Vi bytte kompisarmband med texten because I am a girl, en kampanj som Plan för, för flickors rättigheter. Ester har ett lila och jag ett rosa. 

 

 Jag frågade henne om hennes drömmar. Hon sa att hon inte hade några. Det är svårt med föräldrar som inte har någon inkomst utan producerar endast för egen räkning. Men jag hoppas att hon drömmer i sin tysthet och att hon får studera på universitetet en dag. Hon är så duktig på mattematik och jag såg i hennes fars ögon att han var stolt över henne. Det är även jag. Jag gav henne en dagbok, där hon bara kunde skriva saker i. Första bladet skrev jag själv: