DOWN UNDER

Nu har jag varit i Peru i två veckor. Tiden bara rusar iväg. Åtta veckor kvar - tur det! 

Det finns en sak som jag toksaknar med Sverige, och det är fling-salt. Tänka sig. Och lösgodis förstås! Men mina cravings kan vi prata om någon annan gång. För det här inlägget vill jag dedikera till mina föräldrar. Som jag alltid saknar, men som alltid är med mig. 

 

 

När Robin Stjernberg i förra veckan vann Mello med låten You, så var den helt främmande för mig. Påväg till fält hade jag chansen att lyssna ikapp. Känslan att få leva sin dröm, och att få stödet till att göra det fullt ut, är obeskrivlig. Mina föräldrar har genom hela mitt liv varit mitt största stöd, vid toppar och dalar har de alltid stått brevid och hållit min hand. De har alltid låtit mig gå min egen väg, låtit mig leva ut mina drömmar, trott på mig när ingen annan gjort, stöttat mig att nå högsta toppen. De har även ifrågasatt och låtit vissa frågor bli observarade för att jag själv ska uppleva rätt eller fel. Vi har rest och upplevt världen tillsammans och drömt om nya destinationer. Vi har delat drömmar, och genom min lever även ni. Ni har gett liv åt min fantastiska lillebror, som är det bästa jag har. Och genom våra liv har det aldrig funnits någon gräns för vad vi har kunnat uppnå, ni har slitit för vår skull och jag är så tacksam. Vi har gått igenom tokiga tider med mycket svordomar och dumma sagda saker men har alltid kunnat kramats och säga förlåt i slutet av dagen. Jag har alltid omfamnats med kärlek och de tre viktiga orden. jag älskar dig, varje dag. Vi har skrattat, ofta och mycket. Många utav mina bästa livsminnen har jag delat med er.  

 

Tack, tusen tack. 

Tack för att jag får leva min Peru dröm och för det fantastiska stöd som ni ger mig i denna resa.

Ni är bäst och jag älskar er, föralltid är vårt.