Det har minst sagt varit en händelserik fredag. Dels händelserik för att det är internationella kvinnodagen. Men också för att jag fick uppleva fattigdomens kraft, som suger tag i mig så hårt, särskilt när det handlar om barnen.
Först ut, Dia de la mujer, firas med stolthet här i Arequipa. Maria tog med mig på en kongress i utkanten av staden. Där hade det samlats kvinnor från alla Arequipas hörn och distrikt. Salen rymde närmare 2000 personer och det var nästintill fullsatt. Kongressen öppnades med sång från kända lokalbor och konfranciern hälsade alla välkomna, extra mycket till de speciellt inbjudna från olika konstitutioner i samhället.
Tal hölls och utmärkelser till kvinnor som gjort något extra för samhället delades ut. Kvinnorna höjdes till skyarna av duktiga talare. En kvinna talade om kvinnors rätt till drömmar, att kvinnor ska ha rätt till att studera, ha ett yrke, arbeta likväl som män. Vi alla vet ju, att i denna del av världen, ser det inte ut så. Arbetsmässigt så har Arequipa högst arbetslöshet i hela Peru. I salen var det kanske 5 % av alla kvinnor som gått ut gymnasiet, vid en handuppräckning. Kvinnor som arbetar tjänar 44,5 % mindre än män. Jag tror/hoppas ni vet om det här, men det blir än verkligare när man är på plats och får se det med egna ögon.
Dagens övergripande tema var våld mot kvinnor. I Peru är det ett stort problem. I 96 % av fallen handlar det om sexuellt-våld (att tvingas till sexuella handlingar, tvingas till prostitution, misshandlas, våldtäkt, etc. - i och utanför hemmet). Vid en förfrågning om kvinnorna i salen hade utstått våld nickade de flesta. Kvinnor lever oftast med samma man hela livet, de ser ingen annan verklighet. En teater utspelades på scen och handlade om en familj, mamman och dottern tog hand om hemmet medan pappan och sönerna levde livet i arbete, skola och fritid. När dottern inte gjorde som pappan sa, slog han till henne och sa: Att slå är en vänlig handling. I Peru är det så inrotat, det är ett system, som är en vanesak. Och det kallar det vänligt. Uppfostran. Sjukt. Teatern slutade med en battle (haha) och den slutade till kvinnornas fördel, männen var besegrade;
Arequipas borgmästare talade. Han tog salen med storm. Åskådarna ryktes med i hans framförande, applåderade och jublade. Han gestikulerade och pratade högt och tydligt. Men någonstans däribland alla vackra ord om hur fina kvinnor är så kunde det urskiljas att han främjade en attitydförändring... hos kvinnorna. Han ansåg nästan, lite läst mellan raderna, att man borde lägga ansvaret på kvinnorna att förändra sin sutuation. Givetvis handlar det ju om att kvinnan måste stå upp för sina rättigheter men också att samhället tillsammans måste arbeta för att ändra inrotade mönster. Kvinnor likså män. Idag var kanske inte dagen då kvinnor skulle tänka till och ändra på hur dom är, snarare dagen då alla i samhället bör tänka till på hur de ser på kvinnor och hur deras mänskliga rättigheter uppfylls. Kanske är det svårt att tala om samhället, att ändra attityd, när frånvaron av män i salen var märkbar. Här har ni dock en av de få;
Efter kongressen ställde vi oss utanför och hälsade på många kvinnor. Vi talade med dom om allt. Vi var lite av en turistatraktion. En kvinna var speciell, hon drog mig åt sidan. Hon var gammal, stödde sig på en krycka. Hon berättade om sin dotter som hade leukemi, hon berättade om organisationen hon skulle starta och lindade snabbt in mig i sin historia. Jag blev tagen. När det handlar om barn, min hjärtefråga, så kan jag liksom inte motstå att ryckas med. Hon avslutade sin historia genom att be mig om hjälp, ekonomiskt. Jag blev helt ställd. Givetvis förstod jag väl detta från början men jag kunde inte vara oförskämd nog att inte lyssna till henne. Hennes fråga gjorde att jag inte fick fram några ord. Låtsades inte förstå spanska men insåg snabbt att det inte fungerade. Jag bara staplade ut lite eh ah, ööh.. eeh. Hon tolkade det nog som om jag skulle hjälpa henne, hon höjde mig till skyarna och tackade mig. Jag var typ i chock. Kunde inte säga nej. Och kunde inte säga ja. Hon skrev ner sin adress, vart jag kunde finna henne, och kollade mig djupt i ögonen och sa att hon väntade mig, väntade på min välsignelse och min hjälpande hand.
När hon lämnat mig så kollade jag ner på adressen. Skakade huvudet och var redo att gå. Då stormar en kvinnoflock fram till mig. Alla drar i mig och mitt block vandrar från kvinna till kvinna. De alla kollar mig djupt i ögonen och säger samma fraser; vi väntar på din ekonomiska välsignelse. Jag blev helt ställd.
Samtidigt som jag ville säga att jag har inga pengar att ge er, så visste jag att jag skulle ljuga. Jag kan dock inte hjälpa alla, enskilda personer. Hur förklarar man som västlänning det? Där pengar är ett överflöd och vi blir stressade så fort vår iphone 5 laddar ut.
Att titta in i dessa kvinnors ögon. Se deras sorg. Och deras glädje av att tro att jag kan hjälpa dom. Den känslan, den ger mig gåshud. Jag har sett mycket fattigdom under mina resor, men dom ögonen, de skriken på hjälp. Det var jobbigt, hemskt jobbigt.
När jag kom till kontoret forsade tårarna. Mina kollegor satte sig runt mig och de talade om livet här i stan, om fattigdomen. För mig känns det så overkligt på något sätt, vi bor i en storstad, vi kan springa ner på Starbucks och dricka en latte, vi har fungerande internet 24/7 och rinnande varmvatten. Men runt om oss flockas verkligheten, bergsbyar som ligger i utkanten av storstaden, slummen som speglar fattigdomens verklighet varje dag. Det tar tag i mig, trycker in mig i en centrifug, slungar mig mot väggen, och ut kommer jag fortfarande helt oförståendes. Verkligheten är tuff, än värre att förstå sig på som västerlänning.
