Mitt liv som turistattraktion
*vissel vissel*
Det är cirka 500 meter ner till mitt jobb. På den sträckan räknade jag till 30 män som tutade, ropade, visslade, stannade eller totalglodde på mig när jag som vanligt gick ner till jobbet en torsdagsmorgon. Låt oss veva ner rutan och vissla och skrika på gringan *hoppas hon hoppar in i min bil.. nomnom*. Det är som om de inte har sett en blond tjej förut. Det finns inga gränser för hur männen beter sig i den här staden. Jag var varit utomlands förr och visslandet efter skandenaver är ett vanligt fenomen, men här, OMG det finns inga hinder. De hänger med huvudena och dregglar utifrån bilarna, de stannar upp på gatan, glor och säger något med sängkammarblick, de gör ett försök i att prata med en och hänga efter en tills man gett dem någon typ av kontaktmetod för att nå en på nytt (för att senare neka dem på FB och få tusen kommer du ihåg mig mail?), de stannar bilen för att bilda en kö med tutande bilar efter dem, de byter trottoarsida för att kunna gå väldigt nära bakom, de smilar stort, vinkar, ropar massa ord som jag inte ens vill vet vad de betyder på ren spanska... Kvinnorna kan även dom stanna upp och beundra ens vackra vita hud. Jag mötte en gång en kvinna i Peru som blev helt förälskad i min hudton. Jag trodde hon skulle skära av en bit och ta med hem. Att vara vit i det här landet, är guld och gröna skogar. Männen vill ha en, kvinnorna vill va en. Och jag bara himlar med ögonen och är så trött på det tjatet. Saknar svenskt gammalt hederligt tjat ibland. (Ja, det kan väl vara så att jag börjar få hemlängtan)