DOWN UNDER

Hej vänner, ska försöka mig på en uppdatering från tjurfäktarnas stad, Viraco. 

Än har jag inte gått och blivit tjurfäktare mer än att jag klappat på den guldiga tjuren som står som staty på plazan. Viraco har tjuren som sin stadssymbol för att i oktober varje år hålls en festival här i staden, en urminnes tradition, där folket samlas på tjurfäktningsarenan och ser män från världens alla hörn fäktas med tjurar. Hade gärna velat sett det, men det får bli nästa gång jag åker till Latinamerika. (Nina, är du på?!). Ja, jag planerar redan min nästa tripp när jag ska ta mig från land till land med min kära vän Matadoren, även kallad Nina utanför studentvärldens väggar. :) Matadoren skulle alltså trivas som fisken i vattnet här i Viraco tror jag!

 

Den passerande veckan här i Viraco har varit väldigt fin. Tänkte bjuda på lite utdrag ur min dagbok. Enjoy!

 

Jag trivs bäst i öppna landskap, sjunger Ulf Lundell. Jag trivs bäst när dagen bräcker, när fältet fylls av ljus, när tuppar gal på avstånd, när det är långt till närmsta hus. Ja, Ulf har nog skrivit min signaturlåt för mitt arbete i Viraco. Naturen har sin egen gång, inga bilar syns till, folket tar sig fram på åsnor och hästar och ser ur som cowboys i deras fina hattar, bergen flätar sig i fjärran, gräset är grönt och man kan hör djuren beta. Öppna landskap minst sagt. Det är kallt och varmt på samma gång här. Luften är frisk och det är lätt att andas, trots Viracos 3300 m.ö.h. Vi har precis ätit en god lunch där ämnet matvanor uppdagades. Peruanerna äter väldigt mycket till lunch och middag. En meny för att vara exakt. En förrätt, en varmrätt och en efterrätt. Förrätt består oftast av soppa, varmrätt får man en hög ris, en hög potatis, en hög linser, en hög kött/kyckling/fisk (typ 1 kg mat!), och efterrätt är olika men en dallrig gelepudding är vanligast. Denna lunch fick vi alldeles för mycket och jag och svenska Maria tryckte i oss varenda bit tills vi höll på att spy. Ja, inte svälter vi i denna stad iafl.... 

 

Jag hade mina två första intervjuer idag och jag är så inspirerad. Så tokigt upp över öronen inspirerad. Intervjuerna kan vara bland det bästa jag gjort. Brenda, 13 år, började vår intervju med att säga "jag har ett mål i livet...", det säger ganska mycket om en trettonåring. Hon ville verkligen förändra i samhället, vara en förebild för syskon och andra i byn. Hon blev snabbt ett föredöme för mig. Alex, 16 år, var frågvis och intervjuven blev snarare ett samtal, ett väldigt fint samtal. Han berättade om allt, han öppnade verkligen upp sitt liv för mig. Han berättade om sin döda pappa, en frånvarande mamma som aldrig brytt sig, hans kärlek till att dansa, hans dröm att bli sjöman... Jag blev alldeles tagen. Alldeles tagen. Han var fantastisk. Efter "intervjun" stannade han kvar och vi pratade ännu mer. Vi fick en så fin kontakt. Och man märkte verkligen att han behövde prata av sig. 

Brenda var tvungen att gå tidigare från intervjun, hennes mamma hotade med att slå henne. Jag rös till. Slå, det existerar inte i min värld. Där satt den lilla flickan och ägnade sig åt något som var viktigt i hennes liv, men hennes mamma brydde sig inte ett skit. Inte ett jävla skit. Jag önskar att hon får det hon drömmer i livet, ett bättre liv än hennes föräldrar har. 

 

Här har allt stannat upp. Någon plinkar på en gitarr. I övrigt är det knäpptyst. Och mörkt. Elen har lämnat staden. Vad fan gör man när man inte har någon el, vad gjorde man förr? Jag som är sämst på att varva ner. Jippie...

..... senare.....

Nu vet jag vad man gör när man inte har någon el. Man umgås. Dessa tre dagar utan el har jag umgåtts med så otroligt många fina människor här i byn. Kring tända ljus har vi samlats och pratat. Genuint och äkta, utan att behöva jäkta iväg till något annat. I den kyliga natten har vi värmt varandra och skrattat tills tårar sprutat. Har stött ihop med Viracos legend, Segundo. Han är mig en härlig man. Han bjöd på middag och vi pratade om en massa intressant - livskall i livet, religion, traditioner, politik... Han berättade även att jag och Maria, min svenska praktikantvän, kallas för ABBA i staden. Jag, blond som AnneFrid och Maria, rödhårig som Agneta. HAHA. Dog av skratt när vi fick höra det. Kvällen den 11e var också urmysig - jag och Maria var själva på restaurangen och pratade och skrattade hur mycket som helst. Vi spådde varandra som man gjorde när man var liten och bestämde våra kärleksframtider. Det var så otroligt underhållande. Fin hon är den där Maria!

Den 12e.. när vi börjat vänja oss med att inte ha någon el så kom den tillbaka. Och vi firade, bokstavligt. Vi hoppade upp och ner i flera minuter. Bortskämda västlänningar? Tja, kanske. Men vi var tacksamma för dagarna i mörker. Bland de bästa minnena från denna resa.

 

Maria har åkt till AQP och jag är kvar en vecka till. När vår hostellägare hörde att jag skulle bli ensam kvar sa han att jag aldrig kommer känna mig ensam i Viraco - här är alla vänner. Och det är verkligen så. Jag trivs så himla bra här. Och är så otroligt tacksam för att jag får vara här. 

Idag är det söndag. Jag har varit i kyrkan på gudtjänst. Det var fint. Religionen för en Viraco-bo är jätteviktig. Dels är det för att katolismen är en del av deras liv men också för att kyrkan är ett ställe där man kan samlas på och bara får vara. I övrigt är livet hårt för en Viraco-bo, de flesta lever på boskap/jordbruk och då existerar inte helgdagar, dagarna ser ut likadant varje dag. Som en man sa till mig "när man vaknar tänker man på korna och när man går och lägger sig tänker man på att man snart ska till korna igen". I kyrkan får de bara vara, samlas och sjunga och be tillsammans. Det är fint tycker jag. 

Jag förstod inte så mycket att själva Gudtjänsten mer än de här vanliga återkommande momenten med bibelläsning och nattvard. Jag kan skämmas att jag inte har så bra koll på min egen religion när jag är här. Jag har ju inte direkt någon. Men i övrigt är jag jättedålig på kristendom. Och att förklara det är alltid ett undvikande ämne. Peruanerna här kan inte förstå hur Sverige kan vara så sekulärt. Jag säger alltid att jag är intresserad av religion och vill lära mig mer när jag är här. Sedan leder jag alltid in det på mitt spirituella intresse, intresset för kärleken till jorden (pachamama), hur de ser på sjärnhimmeln och vad solen och månen betyder i deras dagliga liv. DET är religion för mig. Så ska ta reda på lite mer om detta när jag åker till Cusco, för att berätta mer för er. Det är en väldigt spirituell stad. Så to be continued... 

 

Ja, då var vi framme till idag. Idag är det en seg dag. Jag ska dock få träffa ungdomarna ikväll vilket gör mig lycklig. De ska på ett möte för att planera hur de ska arbeta med ungdomsgruppen i framtiden. Riktigt intressant!

I övrigt är jag trött. Maten här är jättegod men jag får inte alls i mig alla näringsämnen som jag behöver. Tur jag har med mig mycket kosttillskott! När jag kommer hem till Sverige ska jag ha en sallad-månad. Sååå som jag saknar sallad. Det finns inte här. Idag är en sakna-hemma-dag också. Men snart är vi tillsammans igen. 

 

 

 

Love you all, tack för att ni kikar in varje dag!

Släng gärna in en kommentar också, så blir jag glad!

 

KRAM!