DOWN UNDER

 

Bilderna är fantastiska minnen från denna vecka, och de säger mer än tusen ord för mig. 

Jag mår dåligt av tanken att jag ska lämna Viraco och alla mina nyfunna vänner om mindre än två dagar. Jag älskar det här stället och jag älskar det jag är här för att göra. Jag har verkligen fäst mig vid människor, jag känner mig hemma och människor har fäst sig vid mig. De kollar mig djupt i ögonen och frågar varför, varför jag måste åka? Jag frågar mig själv samma sak, måste jag verkligen? Jag kommer sakna allt här. Allt. Men jag ska tillbaka, så fort jag har möjlighet i framtiden. Viraco lämnar mig inte oberörd. Jag har fått leva min dröm, och det är jag evigt tacksam staden och människorna för.